måndag 10 november 2014

Sommarboken

Mitt i höstmörket klämmer Boksystrarna till med Sommarboken av Tove Jansson.
I år är det 100 år sedan Tove Jansson föddes och självfallet vill också denna bokcirkel uppmärksamma det.
Lite olika ingång till Jansson hade samtliga medlemmar. Några gillade te x Mumintrollen redan som barn andra har bekantat sig med dessa först i vuxen ålder.

Kanske vi istället borde ha läst Sent i november men det var rätt gott att på mörkhösten få sommarvindar i ansiktet och soliga skärgårdsdagar levererade så här i litterär form.
Det var boksystrarna rätt eniga om; Jansson försätter läsaren omedelbart i rätt stämning, hon är säker på att med små medel ge läsaren "bilden" och man känner genast att texten andas sommar och skärgård.
Här är röster från vår tisdagkväll i november...

Ingrid: jag tyckte det var kul att ha läst Jansson och är duktig på skildringar, en annorlunda bok. Jag har inte läst något av henne tidigare och fann att jag tyckte om hennes sätt att skriva.
Åsa: instämmer, roligt att ha läst henne, jag har inte heller läst något av henne tidigare. Jag tyckte att den var väldigt annorlunda men jag tyckte om tonen i boken, tyckte om farmodern och de där tre på ön. Det var vissa delar av boken som stack ut lite extra.
Egentligen en bok som är mer som små noveller än en roman.

Ja, man fick väldigt fina "bilder"- stack Ingrid in.
Beth: samma här, Tove Jansson som författare har gått mig förbi, jag har också lite svårt för mumintrollen... jag var inte förtjust i dem som barn.
Det tog ett tag för mig att komma in i boken, jag tyckte rent av att den kändes lite trög i början men så insåg jag att den gjorde sig bättre om jag inte sträckläste den utan tog ett kapitel i taget - precis så som med noveller. Och det finns verkligen några kapitel som är riktigt, riktigt fina.

Bodil: Nä, jag tyckte inte att den lyfte alls, varför är den så hypad? Jag tyckte den kändes så tjatig...bla bla bla......

Petra: Jag har ju alltid tyckt om Muminfigurernaredan som liten och jag har läst Sent i november. Jag och maken har läst Tove Jansson högt för varandra - texterna passar så bra till det.
Jag har alltså alltid tyckt om Jansson, det är något i det finlandssvenska som tilltalar mig, det raka korta tilltalet.
Och här är ju naturskildringarna så fina, olika kapitel griper olika mycket tag i en. Och så är jag mycket förtjust i farmodern... Finns mer av Tove som jag skulle vilja läsa.
Pappan och havet har jag läst om flera gånger.
Pernilla: Jag gillade den från första kapitlet där farmor tappar löständerna. Jag tycker om hur relationen dem emellan fungerar och beskrivs, bitvis är de rätt råa mot varandra.
Snacka om att bemästra språket! Jag upplever den som ganska vemodig och den får mig att tänka på döden... trots att den handlar om en ung människa. Det är en superfin bok med mycket klokhet.

Ingrid: Ja, skärgårdsmiljöerna är ju så vackert beskrivna. Som hon skriver bildas det ju en inre film och relationen mellan farmodern och barnet...! Jag lekte lite med tanken kring tidsperspektivet (titeln kom ut 1972 första gången på svenska).... får barnbarn den här sortens kontakt med äldre generationen idag...?
Bodil: Hmm.... är det självupplevt? Det känns lite så ibland?!
Åsa: Jag vill minnas att jag har läst att Tove Jansson bodde på en ö med sin familj....

Känslan av självbiografiska drag gör att vi uppehåller oss vid det en stund i diskussionen.
Vi frågar oss om Jansson är barnet eller farmodern ..... eller finns det kanske lite av Tove i båda två?!

Petra: När man läser tycker jag att man ibland kan känna att de blir liksom trötta på varandras sällskap, de bor på den där ön hela sommaren och nöter på varandra, inte så konstigt att de då och då blir irriterade....
Åsa: Ja, de är ju där väldigt länge...
Beth: Och jag får känslan av att det rör sig om flera somrar där flickan växer och blir lite äldre samtidigt som det är barnets tidsperspektiv att sommaren tycks oändlig. Och så känns det som att farmodern släpper taget.... helt om livet (?) i slutet av boken men det är en tolkningsfråga...

Bodil: Trots allt detta... så saknade jag någon typ av intrig... jag kan inte komma ifrån det trots fina miljöskildringar.
Åsa: Den är ju lite filosofisk..... jag brukar inte gilla det men här tyckte jag att det var bra.

Vi stannade upp och funderade kring de relationer man haft och har till egna mor- och farmödrar, och så till de som ens egna barn har med sina. Innan vi satte betyg på boken ställde vi oss frågan hur barn umgås idag med generation Ä - finns det tid för att bygga djupa relationer?
Ser förstås väldigt olika ut, här spelar en massa olika saker in.

Tre boksystrar klämde dit med varsin 4, en boksyster valde istället 2 och en valde att lägga sig på medelnivå, 3. Vilket också blev bokens slutbetyg, en 3:a

söndag 9 november 2014

Det eviga folket är inte rädda

I september återsamlades Boksystrarna till vilken Boksystrarna skulle ha läst Det eviga folket är inte rädda av Shani Boianjiu.

Petra: Jag måste erkänna, jag är inte klar men har nästan läst klart boken. Jag har inte läst något som liknar den här, jag kände ganska tidigt att det tog emot. Det var namn hit och dit, jag läste den ryckigt, den är ju inget svår men... nej nej nej.
Ämnet är himla aktuellt men jag känner att mest att jag passar inte för den här boken.

Åsa: Jag läste den här redan i juni och snabbt, jag har nästan glömt den för jag har hunnit läsa så mycket i sommar. När vi valde den här på sommaravslutningen hade jag en negativ inställning till titeln men sedan kändes det bra att vi valde den här. Fast det var jättejobbigt att läsa de, jobbigt känslomässigt. Man fick verkligen insyn i tjejernas militärtjänstgöring - där någonstans lossnade läsningen för mig. Fast jag tycker ändå inte att jag fick något grepp om tjejerna i boken men mycket intressant, det är en verklighet som finns!!!

Pernilla: Jag tyckte att titeln hade en så poetisk klang och tolkade det som att det skulle vara en poetisk roman.... det kanske det inte var.... den behandlar verkligen ett högaktuellt ämne!

Ingrid: innehållet var intressant... men trots det en kamp med läsandet för mig... Jag måste säga att den bleknande i sällskapet av titeln som jag fick som sommarbok på vår sommaravslutning.

Bodil: Jag tyckte om första hälften, det var intressant och fastnade för karaktärerna men mot slutet var den faktiskt lite tradig...

Beth: Jag har istället en helt annan uppfattning av boken! Jag tyckte om upplägget, de olika bilderna, liksom episoderna som staplas på varandra. Jag tycker om författarens sätt att skriva så.
Tonårströttheten när hon t ex berättar hur de i skolan tar om och om igen Israels historia. Och bitvis är den riktigt rolig, samtidigt så sorglig, så hemsk. Känner att det är en ung tjejs ögon, hon ger mig en inblick. Jag tycker det är så sällan man får veta och ta del av den här delen av världen på ett så här nära sätt. Jag har i alla fall inte läst något som liknar detta tidigare, absolut inte en sådan sort tonårsskildring.

Det räckte inte med en förtjust läsare, den här titeln fick inte så högt betyg av de flesta boksystrarna vilket gav ett medeltal på 2,8... knappt en 3:a  alltså.

måndag 3 november 2014

Long time no see

Djii.
Vad hösten stack iväg.
Och inte träffades Boksystrarna. Men nu så!
Imorgon. 4 november. Då!
Och förhoppningsvis ramlar här in ett inlägg om vad boksystrarna tyckte om senast lästa bok.

torsdag 19 juni 2014

En middag på stan

Så går en läsvår och kommer inte åter.
Nu väntar sommarledigt och förhoppningsvis också tid för ännu mera läsning.
Enligt stadgarna avslutades vårens träffar med en middag på lokal och boksystrarna hade självfallet varsin inslagen pocketbok med sig och som alltid blev det en intressant blandning.
Redovisning av sin sommarbok kan man ge vid någon av kommande träffar.
Nytt för i år har varit att sätta betyg på varje titel och vi har varit överraskande överens - kanske vi börjar (alltid varit?) liktänkande som en av systrarna uttryckte det.
Nu är bok vald för höstens första träff och datum spikade.
Skön sommar med mycket läsning!

tisdag 17 juni 2014

Än klappar hjärtan

Som sista titel för våren föll valet på  Helena von Zweigbergks Än klappar hjärtan.
Bodil som var den som valde, hade inte tidigare bekantat sig med Zweigbergk och hon hade stora förhoppningar på titeln.
- När jag började läsa kändes det nästan som .... en Harlequinberättelse faktiskt. Det var liksom lite för perfekt men det ska jag säga att sedan tog det sig. Jag har upptäckt att jag är mycket lättrörd (!) och det var intressant att skildrat samma händelse från flera olika håll. Men det finns saker i texten som jag retarde mig på.

Petra fortsatte,
- Jag hör ju till dem som gillar Zweigbergk, den här var lite annorlunda, tror jag mest läst hennes titlar där hon har man-kvinna i centrum. Här var det ju syskonen i fokus, deras relation och förvisso de olika familjerna och på sätt och vis relationen syskon-föräldrar. Jag tycker att det finns ett driv i hennes böcker som tilltalar mig, man vill veta vad som händer. Finns en slags vardagshändelser och vardagsliv som hon är duktig på att förmedla. Här var det väldigt olika personligheter med helt olika liv... jag tänker på systrarna i boken som skildras, det gör boken lite speciell.
Åsa instämde med Petra.
-  När jag tänker efter har jag själv mer av igenkänning i Zweigbergks tidigare böcker. Här kunde jag inte känna med en av huvudpersonerna, Astrid... Men! jag tyckte att läsningen tog sig. Jag hade mest sympati med Lena...
Kanske blev jag lite besviken, jag hade höga förväntningar.

- Jag har läst den där "Sånt man bara säger" av samma författare, sa Ingrid när vi gick bokcirkelsystergänget runt - den hade en intressant story!
Den här var ju lättläst, får man ju lov att säga. Jag tyckte att "cancerperspektivet" som finns i berättelsen var bra beskrivet, det tänkte jag på under läsningen. Sedan var det annat som jag istället tyckte blev lite väl... tramsigt ibland.
Vad som är bra i en bok påverkas mycket av var man är själv i livet....

- Jag har som flera andra här läst Zweigbergks andra titlar, inte allihop men flera och tycker att hon är en stilsäker författare, tog Beth vid. Jag tycker om hennes sätt att fånga tankar och känslor, även osmickrande sidor hos karaktärer - det har jag alltid gillat med hennes böcker.
Jag har väl sagt det förut, fortsatte Beth och jag säger det igen, Zweigbergk är så bra på att fånga det där som man aldrig säger, bara tänker. Hon är bra på det där, en riktig "relationsförfattare".
Jag kände inte att jag hade någon favorit bland huvudpersonerna, istället turades de om med att vara rätt impopulära hos mig...

Varpå vi försjönk i diskussioner kring de tre systrarna som berättelsen kretsar kring.
Petra; alltså vad ser Sandra egentligen i sin man? Det kunde boksystrarna diskutera en god stund.

Och tyckte inte ni att man stundtals blev lite skriven på näsan; att nu ska vi tycka så här om barnen, menade Åsa. Det känns som de framställs lite negativt ibland.
Mmm, höll Ingrid med. Victor... han blev jag inte klar med, saknar inte han lite trovärdighet?
Men hon (författaren) är bra på att beskriva andras fasad - eller hur? Vad man hela tiden tror att andra tycker...

Och jag blev inte klok på Lenas relation till Martha, funderade Petra.
- Ja, Lena fick jag inget grepp om och här instämde flera av boksystrarna.
Hon är ju lite av en doldis tyckte någon - fast så mycket egentligen kretsar kring henne!
- Jag uppfattade mer Astrid som navet, tyckte istället Bodil.

- Jamen det här då, fortsatte Ingrid. För att återgå till Sandra, beskrivningen av Sandra och hennes man - deras förhållande! Det är en väldigt bra beskrivning av när alkohol finns med så där lite smygande i bilden.
Ingen invände mot det, det är mycket bra berättat i boken och ett intressant spår bland så många relationsspår som tassar genom hela romanen.

Det som känns som en slags gemensam nämnare av boksystrarnas läsning och diskussion av Än klappar hjärtan är att författaren lyckats med intentionen att berätta så att man som läsare utan hinder applicerar de bilder man matas med för att få en lapptäcke av alla tillkrånglade, trasiga, stundtals fina relationer.
Denna gång röstade samtliga boksystrar på betyget 3 - en stark 3:a alltså.

söndag 18 maj 2014

Babel - boksystrarna testar att vara studiopublik

En rätt vanlig onsdag i maj och de senaste dagarnas kyliga väder ligger kvar även om det känns som att det är på väg lite äkta vårvärme snart.
Nja, riktigt vanlig onsdag är det ju inte. Kära boksysters medlemmar har tagit ledigt från jobb och vardag för att testa att vara studiopublik i det litterära tv-programmet Babel.
Med en trevlig tågresa och snabblunch bakom oss kände vi en rejäl förväntan i luften inför vår debut som studiopublik.
Gästerna i "vårt" program var Marisha Pessl, Micael Dahlén samt Erik Niva och efter avslutat uppdrag som studiopublik (vi skötte oss bra och applåderade på rätt ställe) var samtliga bokcirkelmedlemmar smått höga på både bok-boost och upplevelsen i sig. Det enda rätta var att söka upp ett kafé, sitta ned en lång stund och summera.

Alla valde höjdpunkter, detaljer man gillat, saker man tänkt på och vad som var mest intressant och här finns endast ett axplock från vår kafédiskussion.
Vi kunde snabbt konstatera att det varit en intressant blandning i programmet, vilket var kul, gästerna och deras författarskap var sinsemellan verkligen olika.
Och något överraskande var det just Erik Niva eller "fotbollskillen" som han kom att heta i vår diskussion, som vi hela tiden återkom till i vårt eftersnack.

Petra; välja? ja - då måste det ju bli fotbollskillen.
- Hm svårt att välja, måste man? sa Åsa men det stämmer, just det samtalet fick man ut mest av!
Pernilla: Mmm, ja fotbollskillen var intressant! Att man kan skriva om fotboll och verkligen se samhället genom sporten! 
Ingrid: Jag håller med men även intervjun med Dahlén var intressant, han är ju en rätt speciell personlighet - kanske man kände att programledaren var mer intresserad av Dahlén som person?
- Ja, han var ju häftig, menade Pernilla och idel instämmande hummande från boksystrarna runt bordet.
Beth som har Pessl som en av sina favoritförfattare tyckte det var en rejäl bonus att just den författaren var med i dagens program, blev överraskad av att finna sig välja fotbollskillen som en toppunkt. 

- Tror ni vi fixar att läsa någon av hans titlar? undrade Pernilla.
Vilket boksystrarna inte ställde sig helt främmande till.
Och, fortsatte Petra, visst blir man intresserad av att läsa Jakarandaträdets barn av Sahar Delijani som var ett inslag i programmet?!
Bifall från samtliga boksystrar, den titeln skrivs upp på vår att-läsa-lista!
Att som bokcirkel åka på vad man väl kan kalla för bok&läsa-event kändes absolut som vår kopp te - det får vi lov att göra om.

Vår litterära diskussion tog sedan bara en kort paus för att medlemmarna skulle hinna med en snabb sväng i några måste-butiker innan aftonen avslutades som sig bör; med god förplägnad på restaurang - och boksamtal som flätas samman med samtal om livet.

måndag 12 maj 2014

Livet efter dig - boksystrarna läser populär titel av Moyes

Vårens andra träff och till denna gång hade boksystrarna läst en i bokcirkelkretsar populär titel, nämligen Livet efter dig av Jojo Moyes.
Innan vi gick på kvällens bok hade vi förmånen att få höra lite om böcker som några boksystrar fått som jul- respektive sommarbok. Dessa presentböcker/bonustitlar får man ju redovisa när andan faller på och när man har haft ett läsflow och hunnit med.
Petra berättade om sin läsupplevelse av Ta hand om min mor av Kyung-Soch Shin.
En fint berättad berättelse som speglar en helt annan kultur, helt andra familjevärderingar och som ändå ger igenkänning. Den ger bilden av en kvinna som skapat förutsättningar för alla andra, skött allt, levererat. Men det är först när hon försvinner från familjen som hon saknas, verkligen saknas. Olika familjemedlemmar ger sin bild. En bok jag tyckte om, sammanfattade Petra.

Riktigt lika förtjust var inte Åsa som läst Glada hälsningar från Missångerträsk av Martina Haag. Jag har hört hennes radioprat om löpning och det var bra, krönikor bra men i romanform blir det... liksom inte bra, för mycket av allt. Jag hann tänka "går det att trycka in mer fördomar i en bok?" Nä. Dissar!

Ingrid i sin tur hade hunnit läsa Vi kom över havet av Julie Otsuka och här var det mer hiss än diss vad gäller berättelsen. Däremot var det berättarsättet som fick diss, det blev för poetiskt för min smak, menade Ingrid som ändå sammanfattningsvis tyckte att hon som läsare fick många levnadsöden berättade för sig.

Men vad tyckte vi om Livet efter dig? Här några tankar från kvällens diskussion.
Petra inledde.
- Jag hade ingen bild av vad den skulle handla om, lättläst var den men åh, det kanske låter så negativt men den har lite "bestseller-stuk" över sig. Och ibland bara klarar jag inte av att läsa vissa kvinnoporträtt och det fanns en del av den varan här som t ex i beskrivningen av Lou som är den kvinnliga huvudpersonen. Å andra sidan spårar man ju en intressant problematik också, som Will och hans levnadsöde och deras möte.

Pernilla: mm, visst var den lättläst, jag kom ju att tänka på boken Den frusna trädgården som vi läste och gjorde vissa jämförelser.... hade lite känslan av att man som läsare ska styras in på ett spår, ibland blir det lite banalt. Kanske svårt att skriva den sortens kärlekshistoria utan att det blir banalt?
Trots att jag tyckte det var stundtals banalt så grät jag en skvätt....

Beth fortsatte; ja, jag tyckte nog att det svängde mellan banalt och rätt okej. Lite tröttsam beskrivning av henne, det tycker jag också. En bok som har karaktären "hängmattebok", något man läser och som engagerar en lite lagom mycket. Det finns bra bitar när den vågar vara "seriös" och humorbitarna är bra när författaren driver lite lagom med Lou och hennes träningstokiga på gränsen till maniske pojkvän men trots det viktiga frågan hur Will vill leva resp avsluta sitt liv så griper den inte tag i mig.

Bodil; ja, det var en lättläst bok. Lous utveckling, hur han öppnar livet där hon nästan är i något som kan liknas vid ett puppstatium var rätt så bra beskrivet, och hennes familj. Just beskrivningen av hennes familj gav en bild till varför hon var som hon var!
Det var kringhistorierna som gjorde att boken höll.
- Och jag kan mest instämma, fortsatte Ingrid. Den här romanen är en klar motsats till den andra som jag nyss läste (Vi kom över havet). Jag fascinerades dock av sättet att tackla frågan kring aktiv dödshjälp i den här boken.

Åsa: ja, jag måste erkänna att jag blev först förvånad över Petras bokval..
och här flikade Petra in....
- Jag hade ingen bild av den skulle handla om... haha, det är förrädiskt att gå på det som är högt på sk. tio-i-topp-listor....!
- Men sedan blev jag positivt överraskad, fortsatte Åsa. Och tycker inte att den var så banal som jag först trott. Jag kände så otroligt med honom att han inte såg någon framtid... Och så håller jag så mycket med; porträttet av den kvinnliga huvudpersonen - det har man sett förut....! Suck, liksom.
Jag fick heller ingen kläm på hennes familj och så var jag ett tag rädd att författaren skulle gå i fällan och ge boken värsta lyckliga slutet. Samtidigt så är jag så lättrörd, jag grät jag också...

Ja, det var faktiskt rätt tungt där ett tag, föll Ingrid in.

Och här gled vi in på att diskutera olika levnadsöden och aktiv dödshjälp - ett laddat ämne innan vi kom tillbaka till en annan stark händelse i boken.
Den, där Lou återupplever en traumatisk händelse i en labyrint i en trädgård. Här hade boksystrarna lite olika läsupplevelser.
Beth tyckte att traumat var bra berättat men lösningen fann hon lite för lättköpt på något vis, dessutom var det så tvära kast mellan känslan av att romanen vill behandla viktiga ämnen och sedan blir det plötsligt easy reading igen.
Men Åsa höll inte med.
- Nej, jag tyckte inte så, jag fann författarens sätt att berätta om hur Will kunde fungera som ett stöd ändå trovärdigt.
Och det som absolut inte tillförde berättelsen någonting var de märkliga inslagen av utomståendes små berättelser, fortsatte Åsa och församlingen höll med.
Exakt, i en sådan här bok är det antingen mer av det eller inget alls som gäller, menade Beth.

Så vad blev betyget för Livet efter dig? Boksystrarnas röster föll ut på följande vis; tre röstade på en 3:a och tre tyckte boken skulle ha en 4:a.
Slutbetyg 3, 5 för titeln av Jojo Moyes och som någon sa;
- Man behöver inte göra det, men det är lite kul att läsa det som är i ropet ibland.


måndag 7 april 2014

Boka 14 maj - check!

Än så länge är inte programmets gäster klara.
Vilka gäster? Vilket program?
Det handlar om vem som kommer att gästa Babel den 14 maj.
Vi vet i alla fall att medlemmar från Kära boksyster kommer att vara där då som studiopublik.
Trevligt att se fram emot!

söndag 6 april 2014

En bra bok om ett viktigt ämne; Dödssynden av Harper Lee

Nytt för 2014 är att Kära boksysters medlemmar börjar med att betygsätta böckerna som läses och boksystrarna använder betygsskalan 1-5 där 1 är lägst och 5 allra högst. som första bok detta år kammade Dödssynden in en 4:a direkt!

Att läsa Dödssynden av Harper Lee var en upplevelse.
En bok som är så välskriven, så tajt, om ett så viktigt ämne kan inte annat än få ett högt betyg.
Den här titeln satte igång diskussionen på stört men inte bara om boken som sådan utan boksystrarna fick också anledning att prata om fördomar, rädslor, rasism i vårt samhälle, hur den drabbar och har drabbat enskilda individer - både den sortens rasism som syns tydligt och den som smyger sig in i vardagen där man minst anar det. En så viktigt bok!

Här är bara några röster från kvällen om själva romanen;
- Den var nästan som två böcker inledde Pernilla. Jag trodde att den skulle handla mer om övergreppet så berättelsen var inte som jag först trodde. Dialogen mellan barnen och deras far Atticus fångade mig, sammantaget är det en ganska bra bok. Man drar många paralleller till idag.

Petra hade läst boken lite uppdelat.
- Jag tycker att det generellt var en mycket fin skildring av en bygd och den problematik sedd genom ett barns ögon. Jag trodde också att den skulle vara på ett annat vis före min läsning.
Atticus stack ut för sin tid, en annorlunda barnuppfostran, det är spännande att läsa när man tänker på den tid som romanen ska skildra.
- Mmm, jag trodde det skulle vara mer fokus på rasismen som sådan, fortsatte Åsa. Sedan kommer plötsligt rättegången och boken ändras till att bli spännande. Det är väldigt kloka barn och fin skildring av dem. Det är intressant sätt av författaren, som hon skildrar rasismen. Jättekul att läsa och jag blir nyfiken på filmen också.
Jag tyckte verkligen om den här boken.

Ingrid fortsatte i boksamtalet;
- Jag trodde som ni, hade en annan bild av boken innan min läsning. Jag tog mig verkligen tid att läsa, det som skrevs här är så relevant. Ingenting är onödigt och den är ju också otroligt lättläst.
Det är ju egentligen under själva rättegången som beskrivs i boken som man som läsare får veta vad som hänt. Det är skickligt att få fram storyn kring så många gestalter och karaktärer.
 - Ja, det är en mycket bra barndomsskildring, när jag läste tappade jag nästan bort ämnet, hakade Beth på. Jag tyckte om miljöbeskrivningarna också, på nolltid befinner man sig i amerikanska södern, den är ett tidsdokument, som en "ögonblicksbild" ur historien.

Vi kom att prata mycket om pappan Atticus som framstår som en mycket vidsynt man som ser bortom det samhälle han själv lever i. Han är genuint god och han passar egentligen inte in i samhället Maycombe - ändå känner han så starkt för platsen och dess invånare. Det känns aldrig krystat att han är godheten representerad vilket det lätt skulle kunna tippa över till.
Hans syn på barnuppfostran kom vi också att prata om. Lilla flickan Scout genom vars ögon läsaren får ta del av vad som hänt, har samma rörelsefrihet som sin äldre bror och hennes pappa vill inte att hon ska begränsas av att hon är flicka, vilket nog inte var helt vanligt i den tid som berättelsen tilldrar sig.

Att följa sommarlovsdagar, hyss och lekar genom Scout och vad hon och hennes bror tar sig för är genialiskt, som läsare får man bilden av en idyll där det visst kan lura det faror på sina håll men dessa är på det hela taget hanterbara. Vi återkom till detta flera gånger i diskussionen; hur vi som läsare genom Scouts ögon får se vad folk i den egna stan, trakten är kapabla till.Man tänker inte på vad det är som sker, det smyger sig in; vardagsrasismen. Men rättegången och självfallet orsaken till den, människors olika värderingar och hotfulla agerande - alltsammans blir ett brutalt uppvaknande för Scout och hennes bror. Och därigenom för mig som läsare.

söndag 2 februari 2014

2014 och boksystrarna har styrt upp våren

Efter ett väldigt långt juluppehåll kunde boksystrarna äntligen sammanstråla den 20 januari, denna gång på lokal.
Det var mycket som skulle hinna avhandlas och då vi inte läst någon bok till kvällens träff blev det boksnack i allmänhet och självfallet andra spörsmål också.
En "julbok" till en boksyster hade alla med sig och när alla var mätta blev det dags för bokutlottning.
Inför 2014 har nu viktiga datum bestämts samt att bokcirkelmedlemmarna ska börja med att poängsätta lästa titlar i cirkeln. Poängskala ska var 1-5, där 1 är något för de titlar som inte faller en på läppen och 5 det finaste en boktitel kan få av boksystrarna.
Vi enades om att det är viktigt att kunna motivera sitt val av poäng, inga slentrianmässiga poäng får delas ut.
Under våren hoppas vi också på att komma iväg på någon liten bok/läsnings-relaterad tur, förhoppningsvis till hufvudstaden. Time will tell.
Den så viktiga bokutlottningen!
I det mjuka restaurangljuset flockas boksystrarna.

söndag 19 januari 2014

Kärlek vänskap hat - en novell fick avrunda 2013

2013 avrundades med årets nobelpristagare i litteratur, Alice Munro.
Boksystrarna outade olika känslor inför det här med noveller men enades om att Munro kan sin sak. Någon menade att man kan sakna ett riktigt slut när man läser en novell, man "riskerar" att bli lämnad som läsare mitt i läsupplevelsen utan att berättelsen känns klar, avslutad.
Därför gillar jag inte att läsa noveller erkände någon. Andra tyckte det här med en kort berättelse kunde kännas befriande, ett nedslag och man får på något vis acceptera att man inte får veta "allt".
Till årets sista träff hade emellertid alla verkligen försjunkit i Munros novell Kärlek vänskap hat från novellsamlingen med samma namn.

Handlingen i denna novell diskuterades livligt men här ges denna gång boksystrarnas blandade röster om sjävla läsupplevelsen.
Otroligt duktig författare, noggrann, detaljrik!
Jag funderade på när berättelsen utspelar sig och kom sedan fram till att det spelar ingen som helst roll för min läsning.
Hon är snabb som bara den att föra in läsaren i berättelsen, kul hur man kastas in i ett händelseförlopp.
Man ser direkt allt framför sig, det gillar jag.
Vilken bred berättelse! Så mycket man får berättat för sig, på så få sidor.
Intressant hur hon (Munro) "stannar" vid novellformatet!
Man vill läsa mer, ett fantastiskt språk - ingen ansträngning för en som läsare.
Det här är lysande - från början till slut.

Väldigt sällan fin

Nytt bokår! 2014!
Men först röster från en novemberkväll då titeln Väldigt sällan fin av Sami Said var kvällens bok, en titel som boksystrarna nog hade en föreställning om, kanske rent av ett visst mått av förväntan på.

Beth; Svårt att få fatt i den här boken, jag pendlade mellan att tycka om vissa partier och ogilla andra. Vissa delar var rent av ointressanta, andra jättebra.
Noha känns så undfallen, så avstängd, vad vill han egentligen?
Jag tycker inte att det är en så bra bok, skulle inte säga att jag var överväldigad. Rent lästekniskt; bitvis lite svårläst!
Bäst tyckte jag om Noha bror! Han står för det komiska bidraget i boken!
Jag uppfattar Noha så mesig så jag tror jag ska smälla av när han är i Eritrea, sedan tar han plötsligt egna initiativ och man vill ropa heja heja! Så kommer pappan och kväver alltihop.
Den biten är bra, när man riktigt känner hans kluvenhet inför sitt gamla hemland.

Åsa; Jag kände bara att "nästa gång vill jag läsa något som är bra".
Det säger ju lite om vad jag tyckte om boken.... Jag tänkte till och med är det en recensent som fått en snedtändning? Så känner jag när jag läser vad man tyckt om boken. Det var inte alls som jag tänkt mig, jag blev besviken. Annorlunda språk men lite tråkig. Jag saknar både person- och miljöbeskrivningar och jag förstår mig inte på honom som person. Det tröskade på, nä, jag blev besviken!
Besviken på Noha som person, jag trodde boken skulle handla mer om ett uppvaknande, hans uppvaknande. Han har ett väldigt konstigt förhållande till sina föräldrar, framför allt trodde jag att boken skulle vara roligare!

Petra; Det finns ju en del som är intressant, kulturkrockar och den problematiken. Noha utplånar sig själv, han vill verkligen inte vara till besvär. Just det där ständiga självutplånande draget är lite intressant ändå. Och man får ju emellanåt syn på sin egen kultur, genom hans ögon. Ett exempel är Anna i boken och hennes fixering vid barnprogrammen... som ju Noah inte har någon som helst referens till..... Men den hade mått bra av att kortas ned.
Och vi ställer oss gemensamt frågan; är vi bokcirkeln som förordar att man ska korta ned? Det är inte första gången vi tycker det!
Här hade vi som sagt en förväntan på boken som inte riktigt uppfylldes.

Bodil; Ja, instämmer i det som du var inne på, Petra. Och Nohas uppfattning att svenskarna är gnälliga, det kan jag hålla med om. Det var roligt att ha en manlig berättare!
Jag blev väldigt fundersam över vad Anna i boken liksom "har" honom till egentligen. Jag upplever att Anna utnyttjar Noha, han ska liksom "upptäcka" hennes vänner, hennes sätta att berika livet är det rätta viset. Jag tyckte inte att boken var tråkig att läsa.

Ingrid: Nej, jag gillade faktiskt inte det här sättet han skrev på, det måste jag erkänna. Fast å andra sidan var det intressant, hans manliga perspektiv och den inblick man fick i den muslimska kulturen som när han återvände till Eritrea, hur det blir när han kommer tillbaka dit. Jag kan bli som två läsare, när jag skärper mig ser jag vad han har att berätta.